20120908 Mamma

Det är nu ett helt år sedan jag pratade med min älskade mamma. Det är så otroligt ensamt utan henne. Det var min absolut bästa vän och stöttepelare i livet. Visst har man ofta sagt att "jag skulle dö" om det hände mig. Den här gången blev det verklighet. En del av mig dog tillsammans med mamma. Jag kommer aldrig att bli hel igen, men jag läker med ett stort ärr i min kropp.

Någon klok präst sa en gång att sorg är kärlek som inte riktigt vet vart den ska ta vägen.

För 3 år sedan så klagade mamma på att hon hade ont i magen och att hon gått upp i vikt. Inget konstigt, det hade varit semester och vems byxor känns inte lite trängre då? Ont i magen och illamående, stressigt på jobbet, det är nog magkatarr.

Den 13 december 2009 åkte mamma in till sjukhuset med magsmärtor. De röntgade och upptäckte en tumör på 11cm på äggstocken. Mamma fick besked om att hon hade äggstockscancer. Det blev en snabb operation och man tog bort hela "tjejpaketet" för säkerhets skull. Den julen var annorlunda...
Jag, pappa och Stefan åt jullunch utan mamma. Hon skulle få permission ett par timmar denna dag, så att de åkte upp och hämta henne och jag tog hand om disken. Jag minns att jag grät hysteriskt när jag stod och fyllde diskmaskinen till tonerna av Kalles jul, helt ensam... så ska det inte vara på julafton. Julen för mig är en tid för värme, glädje och familj. Det kändes extra tungt att allt detta hände just vid den tiden på året.

Mamma har alltid älskat livet. Hon kom inte på det när hon blev sjuk utan hon har alltid varit sådan. Vid födelsedagarna när man säger att oj har du fyllt 60, svarade hon - Ja tänk vilken tur jag har som har fått så många år, det är inte alla som fått det. Ganska ofta sa mamma att jag älskar verkligen att leva. Vilken tur jag har haft att få ett liv med en underbar familj. Jag är så lycklig över att jag får uppleva detta. Hon, just hon som uppskattade allt detta och inte tog något för givet, fick inte ett fullt liv. Denna orättvisa jag känner för detta kommer jag nog aldrig att bli vän med.

Efter operationen skulle mamma få ta cellgifter. De skulle nog bli 6-9 behandlingar, men det fanns även de som hade klarat av att ta 12 behandlingar. Mamma tog 54 behandlingar... det kallas livsvilja.
Jag minns inte riktigt i vilken ordning och när i tiden allt hände, men vi fick besked att det fanns ytterligare en tumör. Om jag minns rätt så fick vi besked först om att allt var borta och sedan frågade mamma efter resultatet från en röntgen, den hade de missat att titta på...

Mamma kom hem och det funkade rätt bra. Det var tungt för henne att genomgå alla dessa behandlingar. Tappa håret, kan ju låta som en banal sak. Men mamma sa att det gör ont, varje hårstrå känns när det lossnar. De bytte cellgifter och då byttes även biverkningarna. Den första sorten gav biverkning av ständig magsjuka, en annan gav blåsor i svalg, under fötter i ögon...

Det gör mig ont att skriva detta, men ändå gör jag det. Varför? Jo för när mamma var dålig så hade jag velat veta just detta jag själv skriver... Det är många som blir friskförklarade från cancer, långt ifrån alla människor dör. Men visst känns det som en dödsdom när man får beskedet. Det är bra överlevnad för äggstockscancer, men oturligt nog hade den där jävla sjukdomen spridit sig i vårt fall.

Åh vad mycket vi gråtit under hennes sjukdomstid, jag trodde att jag skulle gå sönder och samman. Jag längtade så mycket efter MIN friska mamma. När man blir så allvarligt sjuk förändras människan och så även mamma. Det var så tungt mellan varven, men jag var ändå så lycklig för varje dag vi fick tillsammans.

Vi fick besked om att cancern hade spridit sig till levern, jag minns inte hur stor tumören var men jag tror att den var i storlek som en apelsin. Det var en hel del undersökningar och ett expertteam från Sahlgrenska sattes in. Vi åkte ner till leverkliniken i Gbg, det kändes mycket lovande. Läkaren sa att vi gör inte denna operation om vi inte tror på att vi kan bota dig. Vi ska göra allt i vår makt för att hjälpa dig. Under våren 2011 fick hon en tid, vi kommer ner. Mamma var lite knepig, kanske konstigt uttryck men det var så det kändes. Hon mådde inte bra, hon frös och jag minns inte allt vad det var. Vi trodde att det berodde på nervositet och försökte släta över det hela. Men så var det inte, hon fick feber och blev sjuk. OP fick ställas in och mamma blev inlagd på KSS. Det tog ett par veckor innan de kom fram till att hon hade blivit drabbad av blodförgiftning. Det var så fruktansvärt, hon var så sjuk, jag trodde inte att hon skulle klara det. Men hon hade en sådan livsvilja...
Efter många om och men så repade hon sig. Det blev dags för ett nytt försök till OP. De sa att hon var en stark person, med en livsgnista som de sällan hade skådat. Det gjordes en bröströntgen och allt såg bra ut. OP utfördes på Sahlgrenska, de hittade då ytterligare 2 tumörer en sprack under operationen... Mamma kämpade på och var uppe och gick efter ett par dagar. De hade tagit bort 60% av levern, en tumör som satt i en ryggmuskel och en vid diafragman. Tanter födda på 40-talet de är inte gjorda av socker. Hon kämpade på och kom hem under en vecka, men fick åka in igen. Det togs en ny röntgen... Det hade spridit sig, mycket och fort. Det fanns överallt, i lungor, hjärta, immunsystem... då gav mamma upp. Det tog knappt 2 veckor innan hon somnade in, det gick så fort när hon väl gav upp och då förstår jag vilka "monster" hon hade kämpat emot under lång tid.

Vet ni att cancer är missbildade celler som inte fattar att de skall dö?
Det kommer ju nya celler varje dag och några dör. Men cancercellerna bara ökar, de dör aldrig. När de är tillräckligt många så blir det till en tumör. Dessa celler är försvagade gentemot våra friska celler och det är därför man kan behandla dem med cellgift, tyvärr stryker även våra friska celler med vid dessa behandlingar.

Nu måste jag ta en paus. Jag kommer säkert skriva mer om mamma vid ett annat tillfälle, men inte just nu.